Tonerna från Mellisa Horn går rakt in i min själ, på något vis. Det är som om hon sätter ord på vad jag känner. Tanken som slår mig, till många utav texterna, är att det lika väl kunde varit jag som skrivit ner de där raderna. För några år sedan skrev jag ner tankar och känslor, det sker väldigt sällan numera. Kanske jag är rädd för att blotta mig på det där viset, kanske är det i dag svårare att sätta ord på djupa känslor. Jag har förändrats, livet har förändrats ..men någonstans så är jag fortfarande jag. Åh, jag önskar att jag vore en sån som inte tänkte alls.

Jag vill bara skriva några rader till alla ensamstående föräldrar där ute. Ned har knappt kunnat träffa sin pappa på ett par månader (varför tänker jag inte gå in närmre på ..men jag vill poängtera att de saknar varandra så otroligt mycket och vi hoppas att allting blir bra snart). Det är riktigt tufft att vara ensam med en 2-åring som är överallt och ingenstans, behöver konstant uppmärksamhet, allt vardagspyssel som ska gå ihop, samtidigt som man ska hinna med sig själv, hemmet och diverse andra saker. Misstolka mig inte, för det är hur mysigt som helst och helt fantastiskt att vara mamma, men alla föräldrar vet hur viktigt det är med en liten paus ..att bara få vara - ta en sovmorgon, kunna göra saker ostört eller bara få äta en måltid i lugn och ro.

Hur som haver, jag beundrar verkligen alla som är ensamstående på heltid - ja, de som verkligen tar sitt ansvar och är en bra förälder - en stor eloge till er, ni är helt fantastiska, starka och beundransvärda! Människor kan aldrig förstå vilket ansvar det innebär att ta hand om ett barn helt på egen hand, förrän de själv har upplevt det!

Mina tankar finns hos en person som jag älskar väldigt mycket ..livet kan ta snabba vändningar och det är en tuff tid vi går igenom. Jag hoppas innerligt att allting blir som det ska vara snart. Det får ta sin tid, bara det blir bra!

Man är så dum egentligen och tar saker för givet, jag borde ha lärt mig. Men visst är det så, att man blir bekväm med det man har och förväntar sig att det alltid ska vara så?
Krama om alla som du älskar, lite extra mycket idag ♥

Jag sitter och njuter av en kopp morgon kaffe på balkongen. Allting är tyst och stilla. Ingen stress, inga måsten. Jag njuter en liten smula av det faktum att jag bara kan vara. Men inuti mig så ekar en känsla utav tomhet och jag måste erkänna att det finns en tanke som slår mig ..livet är ingenting och jäkligt tråkigt, utan Ned. Men, han måste så klart få vara med sin pappa också ..bara att gilla läget och försöka att ta tillvara på denna dagen. Jag ska slänga igång musik, för nu är här alldeles för tyst! ..Vilken tur att jag ska jobba i morgon, ensamheten känns grymt wierd!

Jag önskar er alla en trevlig valborg!

Tankarna far iväg en aning så här på kvällskvisten. Jag har ett léende på mina läppar, en bra magkänsla och ett lättat hjärta. Jag kan välja att se detta som ett mindre lyckat val. Eller så kan jag vända på det och se att jag faktiskt lärde mig någonting på vägen och är en erfarenhet rikare. Livet kan vara bra märkligt ibland och allt för ofta slår tanken mig. Varför kan jag inte sluta vara så himla nyfiken och hela tiden söka efter nya utmaningar och förändringar? Ibland behöver jag nog en klapp på axeln och en röst som säger "lär dig det magiska knepet att bara vara nöjd" och "sluta stressa, lev i nuet och njut, för allting löser sig ändå". Jag ska faktiskt testa på det ikväll. Jag ska ta mig en kopp té och ge mig själv lite cred för en gångs skull. För jag är en sann kämpe, allting löser sig och jag har äran att dela livet med den finaste lilla människa ♥

Långa dagar. Mycket jobb. Jobb efter jobbet. Tidspress. Vab. Massor att fixa. Minimalt med fritid. En klump i magen. Dåligt samvete. Tusen tankar. En berg-och-dahlbana känslomässigt. Tankspridd. Besök på vårdcental och bvc. Ingen tid att koppla av. Ständigt oroad och stressad. Tiden räcker inte till. Glömmer lite - tar på mig för mycket. Så mycket kärlek - Så lite tid.. Välkommen till en heltidsarbetande, ensamstående småbarnsmammas liv. But i love it - Ned är mitt allt, den som får mig att kämpa och att orka. Alla skratt och mysiga stunder, att se mitt fantastiska lilla barn varje dag.. Ingenting betyder mer, inget gör mig lyckligare!

Nåväl, snart är helgen här och då är det jobb- och stressförbud i denna familjen. Två helt oplanerade dagar, då vi gör precis vad vi känner för ..Awesome!

Precis vad jag behöver ikväll! Känner mig lite vemodig för tillfället. Det finns många personer jag saknar och en del känslor som är svåra att kontrollera. Jag försöker vara positiv och glädjas åt det jag har. Att jag är lycklig. Men ibland ekar tomheten, saknaden gör sig påmind och allt känns lite sådär upp och ner.

Jag är trött, trött och suktar efter andetag i lugnets tecken. Tända ljus, en kopp té och tid att tillfredsställa mitt kreativa sinne är vad jag drömmer om. Men just i detta nu får jag energi i form av solljus och feel-good musik. Pink - Fucking perfekt, Counting Crows - Mr Jones, Mumford and Sons - The Cave, U2 - Beautiful day är vad som spelas i mina högtalare just nu, högt och på repeat.
Jag dansar runt och påminner mig själv om att jag älskar livet trots att jag befinner mig i ett mindre kaos just nu. Fysiskt utmattad och psykiskt frustrerad, skulle man kunna säga. Men jag biter i hop och minns att livet faktiskt är jäkligt härligt. Det sägs att man måste nå botten i bland för att uppskatta alla bra stunder ..och jag kan inte mer än instämma. Pretty, pretty please.. If you ever, ever feel like you're notning, you're fucking perfekt to me!

Du står där efter föräldraledigheten. Det är dags att gå tillbaka och arbeta. Du lämnar ditt barn på morgonen och hämtar det på eftermiddagen. Två timmar är allt ni får tillsammans på en dag. Mitt huvud skriker panik, vill inte. Det dåliga samvetet infinner sig och man känner sig som världens största svikare. Hur fixar andra det rent känslomässigt, tänker jag..

Jag vill detta så gärna, men jag vet inte ifall jag fixar det. Tanken på att göra det till en vardag, att vara utan mitt barn så mycket som jag varit dessa dagar, får mig att vilja gråta. Jag får panik! Jag vill bara strunta i allting för att få vara hemma och ägna all min tid åt honom. Han är det viktigaste i mitt liv och det känns som ett svek gentemot honom att vara ifrån honom mer än vad jag träffar honom, för det är ju så det är, i alla fall på vardagarna. Man måste försörja sig och allt det där.. Men det enda jag vill är ju vara med mitt älskade barn!

Jag känner mig fortfarande inte helt kry och för att vara någorlunda välmående inför den nya veckan så borde jag sluta mina stora blå tidigt ikväll. I morgon är det nämligen dags att bekanta mig med nya miljöer och styra tankarna mot nya mål.
Det är många funderingar kring det hela, många blandade känslor ..men jag är övertygad om att allting löser sig till det bästa i slutändan!

Jag sitter och bläddrar igenom gamla foto. Jag kan inte låta bli att bli en aning nostalgisk. Raderna då var annorlunda och livet tog en minst sagt oanad vändning någonstans på vägen. Jag tror inte på ödet, men jag tror definitivt att det finns en mening med allting som sker. Utan våra minnen och erfarenheter så skulle vi inte vara där vi är idag. Jag är stolt över att jag lyckades återfinna styrkan.

Jag avnjuter min obligatoriska kopp kvällsté och ler av tanken att veckans slut närmar sig. Det har varit många dagars arbete denna veckan, så det ska bli skönt att få ägna några heldagar åt Ned. Jag inser för varje dag hur mycket jag tycker om mitt jobb, samtidigt som jag även kommer underfund med hur många timmar jag missar med min lille prins. Detta är en försmak på vad som komma skall, men vi skall nog fixa det. För jag tror, att så länge kärleken och närheten finns där alltid, så klarar man allting!

Jag sitter och lyssnar till tonerna av Melissa Horn, ser ljust på framtiden och njuter av en kopp té. För första gången på länge andas jag lugna andetag och känner ett rus av lycka genom hela kroppen. Jag finner sakta men säkert den personen jag är innerst inne ..den jag vill vara!
Det ligger någonting i orden 'Du väljer din egen lycka' och jag börjar inse att mina förflutna handlingar och agerande inte alls gjort mig gott. Men jag har lärt mig någonting på vägen och nu blickar jag framåt. Jag skall försöka att se något positivt i allting och sakta men säkert vandra bort från de människor som tar mer än vad de ger. Jag är en känslosam människa som tänker mycket mer än vad jag borde göra och nu är det dags för mig acceptera att vissa saker inte går att förändra..

Är inte så bra på det där med att klippa ut och fixa i photoshop, men bilden fyller ju sitt syfte i alla fall ;)

Ballonger är Ned's nya favortleksak. Han blir inte ens rädd när de smäller. Jag som där emot är livrädd för ballonger, får ju hålla minen. Jag vill inte ge honom men för livet.. ;)

Planeringen inför hans ett års kalas är i full gång. Han har lärt sig att gå, säga en del ord och sover utan ena gaveln på spjälsängen. Han blir livrädd och känner sig antagligen instängd med alla spjälor runt om.

Min lille kille är inte så liten längre. Sorgligt, men oj vad kul det är att se alla hans framsteg. Jag är så stolt!

Oj, jag glömmer helt bort datorn och bloggen nu för tiden. Det pågår mycket i vårt liv just nu, men dagarna är lata. Ned har lärt sig jätte mycket saker på bara några veckor och han har hunnit bli 11 månader. Om tre veckor börjar han inskolning på dagis och ett års kalas skall planeras. Hjälp, vad tiden går.

På ett sätt så ska det bli skönt att få struktur på tillvaron. Jag har njutit av min tid som mammaledig, men jag har så svårt att bara vara och ser faktiskt fram emot att börja jobba. Missförstå mig rätt, jag älskar att vara hemma med liten. Men jag tror på teorin att man mår bra av att få sakna den man älskar mest av allt i hela världen, ibland.

Nu ska jag njuta av en kopp kaffe på balkongen, medan Ned sover förmiddag.

Idag var jag på BVC med liten. Det fick mina tankar att snurra rejält. Jag kan inte förstå att det gått så lång tid sedan han föddes och att dagarna rusat förbi så snabbt (samtidigt som det känns som att han alltid har varit här). Han väger nu 5815 gram mer än han gjorde då han föddes, och är 24 cm längre.

..Från att ligga vid tutten 24/7 till att börja smaka mat och senare vilja äta själv. Från att knappt kunna röra sig, till att vara i full gång hela sin vakna tid. Från gny och skrik till prat och skratt. Från storlek 50/56 till 80/86. Från tandlös mun till åtta tänder. Från att titta nyfiket på världen till att utforska den själv. Från liten och tyst till större och helvild!

Det är så fantastiskt att följa den enorma utveckling som sker det första året. Det är minst sagt fascinerande och jag är så otroligt stolt över min älskade son!

Samtidigt som jag redan kan sakna det som varit och ha ångest över hur snabbt det gått, så ser jag fram emot allting vi kommer att vara med om. Det smärtar otroligt inombords att den verkliga vardagen med arbete, dagis, osv kommer att vara ett faktum snart. Samtidigt tänker jag att framtiden är vår.. och det kommer alltid att vara jag och min plutt mot världen, oavsett vad!

Varje stund är unik och varje ålder(månad) har helt klart sin charm. Det gäller att leva i nuet och njuta så mycket det bara går.