Du står där efter föräldraledigheten. Det är dags att gå tillbaka och arbeta. Du lämnar ditt barn på morgonen och hämtar det på eftermiddagen. Två timmar är allt ni får tillsammans på en dag. Mitt huvud skriker panik, vill inte. Det dåliga samvetet infinner sig och man känner sig som världens största svikare. Hur fixar andra det rent känslomässigt, tänker jag..

Jag vill detta så gärna, men jag vet inte ifall jag fixar det. Tanken på att göra det till en vardag, att vara utan mitt barn så mycket som jag varit dessa dagar, får mig att vilja gråta. Jag får panik! Jag vill bara strunta i allting för att få vara hemma och ägna all min tid åt honom. Han är det viktigaste i mitt liv och det känns som ett svek gentemot honom att vara ifrån honom mer än vad jag träffar honom, för det är ju så det är, i alla fall på vardagarna. Man måste försörja sig och allt det där.. Men det enda jag vill är ju vara med mitt älskade barn!